Monday, September 04, 2006

Påskön, en civilisations uppgång och fall


Inom ramen för mina föredrag om klimatförändringar tar jag upp tidigare kulturer som lyckats eller misslyckats att bemästra en annalkande kris. Den stora och rika kultur som fanns på Påskön mötte liknande problem som vi idag. Påsköns befolkning skapade själv den miljöförstöring som gjorde att den gick under.



1994 reste arkeologen Claudio Cristino med hjälp av en kran som kunde lyfta 55 ton de statyer som låg kullvälta vid Ahu Tongariki, den största plattform som finns på Påskön och som är avsedd att resa statyer på.

Arbetet var svårt eftersom den största statyn väger 88 ton.

Påsköns befolkning hade inga kranar, hjul, maskiner, metallverktyg, dragdjur eller några andra hjälpmedel. Med mänsklig muskelkraft drog man statyerna från stenbrottet till de platser där man ville resa dem, ofta en transport på femton kilometer.

Det ligger fortfarande statyer i stenbrottet. De befinner sig i alla stadier av framställning, från råa block till färdigtillverkade. Fortfarande ser det ut som om arbetarna på platsen har lämnat den helt plötsligt.

Frågor reser sig, kom kulturens undergång på Påskön hastigt? Och varför ägnade de sådan möda åt att hugga ut, transportera och resa statyerna för att sedan välta omkull dem och förstöra sitt verk?

Det var påsk den 5 april 1722 då holländaren Jacob Roggeveen siktade ön från sitt fartyg och på så sätt fick ön sitt namn. Jacob förundrades inte bara över statyerna utan även över att den lilla befolkning han påträffade hade väldigt dåliga båtar, små kanoter hopbundna av rep och korta eländiga brädlappar. Kanoterna läckte och måste ständigt ösas.

Redan Jacob förstod att människorna på ön inte kunde ha sitt ursprung där, utan hade invandrat, antingen från Chile, eller från andra hållet och mycket längre, Polynesien.

Hur han än vände och vred på problemet kunde ingen segla eller paddla så långt i sådana dåliga kanoter. Med hans eget skepp tog resan till närmaste land över två veckor.

Jacob Roggeveveen grubblade över detta med den omöjliga sjööverfarten och statyerna. Han såg inget kraftigt timmer på ön. Det fanns ingen skog. Den Påskö han blickade ut över var en ödemark utan träd eller en enda buske högre än tre meter. Jacob skrev i loggboken: ”På längre avstånd hade vi först betraktat nämnda Påskö som sandig, av den anledningen att vi tog det vissnade gräset, höet eller annan svedd och bränd växtlighet för sand, ty dess förtorkade utseende kunde inte ge något annat intryck än av enastående torftighet och ofruktbarhet.”

Vad hade hänt med alla träd som måste ha stått där? Och vad hade hänt med folket?
För att skapa de monumentala lämningar som finns på Påskön krävs en rad förutsättningar.
Det första är bördiga åkrar som kan föda många. Därefter ett samhälle som är mångskiktat, på så vis att där finns bönder som tar fram föda, stenhuggare som hugger i stenbrott, arbetslag som transporterar och reser statyer, andra människor som lagar och transporterar mat, samt ett ledningsskikt som leder och fördelar arbetet. Skog för timmer är en lika viktig beståndsdel som själva stenen statyerna är uthuggen i.

Blotta antalet statyer på Påskön antyder att befolkningen som högg och reste dem måste ha varit mycket större än de uppskattningsvis några tusen som påträffades där av de första européerna.

Allt detta har gett upphov till otaliga spekulationer i närmare 300 år. Thor Heyerdahl är en av dem som framkastat en fantasieggande teori, att folket på Påskön har sitt ursprung från Chile och seglat på flottar liknande hans Kon-Tiki, samt att de med rep vickade fram statyerna över marken i upprest ställning. Trots att Thor Heyerdahl under försök att vicka en staty framåt förstörde den höll han fast vid sin teori.

Den schweiziske författaren Erich von Däniken såg i statyerna bevis för att utomjordingar besökt vår planet och att statyerna på Påskön inte är framställda av människor, utan av varelser med långt högre teknologi än vi.

Fynd som gjorts talar emot detta. Strödda överallt kring stenbrottet Rano Raraku ligger stenhackor och andra redskap som är helt mänskliga och tidstypiska.

Den yngsta vulkanen, Terevakas, hade sitt utbrott för 200.000 år sedan. Dess lava täcker nu 95% av öns yta och förklarar den bördiga jord som det finns rester av.

Omkring 1200 e.Kr. hade polynesierna med sina stora segelkanoter nått alla beboeliga öar i den väldiga havstriangeln med spetsar i Hawaii, Nya Zeeland och Påskön. Koloniseringen var planerad och inte en slump. Man hade med sig många arter av grödor och boskap, från taro till bananer och från grisar till hundar och höns, produkter som var nödvändiga för att den nya kolonin skulle överleva.

På Påskön lever en tradition som säger att ledaren för den expedition som koloniserade deras ö var en hövding som hette Hotu Matu’a, vilket betyder ”Den store föräldern”. Det är svårt att exakt datera ”Den store förälderns” ankomst till ön, men C14-daterade föremål, undersökningar i arkeologiska lager med den nyaste AMS-metoden (accelerator mass spectrometry), ger vid handen att den bästa gissningen är att Påskön befolkades kort före 900 e.Kr.

Spår i lavalager visar att det funnits grovstammig skog på ön. Marken var bördig och befolkningen växte snabbt. Vissa arkeologer hävdar att befolkningen uppgick till omkring 30.000 människor. Det finns spår av intensivt jordbruk på ön, jättelika hönshus byggda i sten, fördämningar över flodfåror för att styra bevattning, stenbumlingar som staplats upp som vindskydd så att växterna inte torkade ut av de starka vindar som ofta blåser på Påskön.

Undersökningar tyder på att Påsköns yta var indelad i tolv territorier som vart och ett tillhörde en viss klan.
Varje territorium hade sin hövding och klanerna försökte överglänsa varandra i att ha de största plattformarna och statyerna. Samtidigt som de olika klanerna konkurrerade mot varandra finns det belägg för att de hade en viss grad av samordning. De bytte varor och tjänster med varandra, och hade även tillåtelse att forsla stenstatyer och annan tyngre materiel över varandras territorier.

De plattformar, ahu, statyerna står på är uppförda av sten. De kan vara fyra meter höga och många är utbyggda åt sidorna till en bredd av upp till 150 meter. Den sammanlagda vikten är ansenlig och en indikation på hur mycket arbete som lades ned på att släpa sten; från omkring 300 ton för en liten ahu och över 9000 ton för Ahu Tongariki. Alldeles i anslutning till ahu finns krematorier som innehåller askan efter tusentals kroppar. Att bränna så många kroppar kräver mycket bränsle. I denna kremeringssed var Påskön unik i Polynesien, där man annars begravde sina döda.

De senaste årtiondena har man med hjälp av nya metoder för spårning av försvunna växter konstaterat att Påskön inte alls var en steril ödemark utan en subtropisk skog med höga träd. Skogen växte där i hundratusentals år innan människan kom dit och stod kvar länge, under koloniseringens början.

Den första metod som gav resultat var pollenanalys (palynologi) där man borrar ut en kärna av sediment som avsatts i träsk eller kärr. Det var den svenske palynologen Olof Selling som upptäckte ett överflöd av pollen från en okänd palmart, som Påskön idag inte har några inhemska exemplar av. Franska grottforskare har även hittat fossila palmnötter. Nötterna visade sig vara snarlika, men en aning större än de från världens största nu existerande palm, den chilenska vinpalmen, som blir 200 meter hög och 90 centimeter i diameter. Senare forskare, när de äntligen fått fingervisning om vad de ska leta efter på Påskön, har funnit fler spår av denna palm i form av avgjutningar av dess stammar som begravts i Terevakas lavaströmmar för några hundra tusen år sedan, och även avgjutningar av dess rotknippen som visar att Påsköpalmens stam kunde nå en diameter på över två meter.

Chilenarna värdesätter sin vinpalm av flera olika skäl, och det gjorde säkert också Påsköborna. Som namnet antyder avger stammen en söt sav som går att jäsa till vin eller koka ihop till honung eller socker. Nötternas oljehaltiga kärnor anses vara en delikatess. Bladen är idealiska att flätas till hustak, korgar, mattor och segel.

Totalt kan man se att tjugoen trädarter försvunnit från Påskön. En del av dessa arter var ytterst viktiga för påsköborna. Två träd, Alphitonia och Elaeocarpus används till kanoter i andra delar av Polynesien, vilket troligen var fallet även på Påskön. Polynesier överallt gör rep av barken på hauhau, Triumfetta semitriloba, och det var antagligen med sådana som Påsköborna släpade sina statyer. Barken från pappersmullbär, Broussonetia papyifera, hamras till tapatyg. Man har funnit minst åtta andra arter av träd som hade hård ved som lämpade sig för snide och byggnader, men även som bränsle.

Människan koloniserade Påskön strax före år 900. När man nu studerar sedimentkärnor kan man se hur trädpollen ständigt minskar i förekomst. Påsköborna började genast avverka skog, de byggde hus, kanoter och använde trä som bränsle. Vart efter accelererade de sin virkesanvändning när hövdingarna började låta resa allt högre statyer. Avverkningen av Påsköns skog kulminerade från 1400-talets början fram till 1600-talet.

Påskön är ett av de mest extrema exemplen på skogsskövling i hela världen: hela skogen försvann och alla dess träd utrotades. De omedelbara följderna för öborna var att de förlorade råmaterial och livsmedel i form av vilt och att grödorna gav mindre avkastning. På vintern, som är blåsig och endast 12 grader varm, hade de inte längre ved att elda, utan fick nöja sig med att elda gräs, örter, blast från sockerrör och andra grödor.

Man fick också ändra på sina begravningsceremonier, man hade inte längre bränsle att kremera med utan övergick till att mumifiering och benbegravningar.
Så gott som allt vilt gick förlorat och utan havsdugliga kanoter kunde de inte längre fiska tumlare, som dittills hade försett öborna med nästan allt deras kött. Påsköborna jagade därför snabbt slut på de sista landfåglarna.

Som om detta inte var nog rullade katastrofen vidare. Viltet tog slut, fisket på djupt vatten gick inte längre att utföra och när de sista fåglarna var skjutna började även jordbruket att bli sämre. Skogsskövlingarna ledde lokalt till jorderosion av regn och vind. Utgrävningar visar att skördar från början odlats mellan palmer som fick stå kvar, så att kronorna kunde skugga och skydda jord och grödor mot gassande sol, avdunstning, blåst och regn. När palmerna avverkades uppstod kraftig erosion som begravde ahu och byggnader längre ned. Andra markskador som orsakats av skogsskövlingen och minskade skördarna var uttorkning och urlakning av näringsämnen. Bönderna stod plötsligt utan bladen från vilda växter, frukt och kvistar som de tidigare hade komposterat.

Detta var de omedelbara följderna av skogsskövling och annan mänsklig miljöpåverkan. Senare kom svält och kraftig befolkningsminskning. De överlevande öbornas skildringar av svälten bekräftas tydligt av de många statyer som kallas moai kavakava och föreställer svältande människor med håliga kinder och utskjutande revben. 1774 beskrev kapten Cook öborna som ”små, magra, skygga och eländiga”.

Men det blev ännu värre. Öbornas muntliga traditioner är fyllda av kannibalism. Den största förolämpning man kunde slunga mot en fiende var: ”Din moders kött fastnar mellan mina tänder.” Arkeologer hittar inte människoben enbart på gravplatser, utan även i avskrädeshögar återfinns mänskliga ben, ofta knäckta för att man även skulle kunna sug ut märgen.

Påsköns hövdingar och präster hade tidigare rättfärdigat sin elitstatus med att de stod i förbindelse med gudarna och kunde genom dem utlova välstånd och ymniga skördar. Deras tal blev allt mer ihåligt och omkring 1680 berövades de all makt. Militära ledare tog över och Påsköns mark är full av spjutspetsar från denna tid. Påsköns tidigare komplext integrerade samhälle föll sönder i ständiga krig. Vid tiden för militärkuppen övergick klanerna från att försöka resa de högsta statyerna till att istället välta ikull varandras statyer så att de gick sönder.

Påsköns invånare var inte mer ondsinta eller mindre kloka än andra Polynesier. Undersökningar visar att Påsköns klimat, bristen på nytillförda näringsämnen i form av nedfallande stoft från Asien eller annan stor landmassa, öns läge långt bort från ekvatorn, mindre nederbörd är några av de specifika orsaker som gör ön till den mest ömtåliga vad gäller risken att bli avskogad.

Mer än 90 procent av Påsköns befolkning dog ut som en följd av öns avskogning. En högt stående kultur kollapsade fullständigt.

Vi vet inte det exakta förloppet, men troligen upptäckte de för sent hur avverkningen av skogen påverkade hela ekosystemet på ön. Och när det redan var för sent krigade och konkurrerade man om de sista träden för att bygga en sista kanot att kunna fiska ifrån, en sista taksparre till huset så att det skulle bli lättare att hålla varmt om vintern, och som ved.

Ön ligger isolerad mitt i ett hav. Människorna där rådde själva för sin undergång.

Parallellerna mellan Påskön och hela den moderna världen är skrämmande och tydliga. Till följd av globalisering, världshandel, jetplan och Internet delar alla jordens länder i dag resurser och påverkar varandra, alldeles som Påsköns tolv klaner. Påskön var lika isolerad i Stilla havet som jorden är i rymden. När öborna råkade i svårigheter fanns det ingenstans för dem att fly, de hade ingenstans att vända sig för att få hjälp.

Vi moderna jordbor kommer inte heller att kunna få hjälp någonstans ifrån om våra svårigheter tilltar.

På så sätt blir Påskön en metafor, ett värsta scenario, för vad som kan ligga framför oss själva.

Jämförelsen haltar givetvis; vår situation idag skiljer sig i viktiga avseenden från Påsköbornas på 1600-talet. En del skillnader ökar risken för oss: om några tusen invånare på Påskön, utrustade med stenredskap och sin egen muskelkraft, räckte för att ödelägga sin egen miljö och därmed sitt eget samhälle, hur kan då miljarder människor med metallredskap och maskinkraft nu underlåta att ställa till något ännu värre?

Det finns också skillnader till vår favör. Vi sprider information och kunskap snabbare än någonsin i historien. Vi har alltså möjlighet att lära av misstag som utdöda folk begick – och som folk och regeringar begår just nu.

Men det är lite bråttom. Även om vi skulle få bukt med endast ett av problemen, exv de ökande koldioxidutsläppen redan idag, skulle troligen den globala uppvärmningen fortsätta femtio år till, eftersom vi redan har deponerat så mycket freon och andra farliga gaser i atmosfären, att bromssträckan blivit så lång.

Komprimerade minnesanteckningar och egna kommentarer ur boken ”Undergång” av Jared Diamond sid 97 - 140.

Annan läsning: John Flenley o Paul Bahn, The Enigmas of Easter Island (New York: Oxford Univerisity Press 2003).

Jo Anne Van Tilburg, Easter Island: Archaeology, Ecology, and Culture.

Tuesday, April 25, 2006

Maya, kunskap som förlorades



Columbus ”upptäckt” av den ”Nya världen” tilldrog sig år 1492. Strax efter, tycker vi nu, men i verkligheten en mansålder senare, landade biskop Diego de Landa på Yucatanhalvön år 1549. Det blir lättare om jag säger Mexico.

I nästan trettio år vistades och verkade biskop Diego de Landa bland de människor som bebodde halvön, spillrorna efter mayafolket. Han närmast förstummades över de otroliga pyramider och tempel som fanns. Byggnader långt större och mer fantastiska än dem han lämnat bakom sig i Europa.
Biskop Diego de Landa fascinerades så djupt att han i detalj nedtecknade och redogjorde för hur mayasamhället fungerade. Han hittade även deras skriftspråk och var intelligent och tålmodig nog att lyckas förklara hur det var uppbyggt och hans tolkning ger fortfarande vägledning, nu 400 år senare, om än forskare av idag kan se att han hamnade en aning snett.

När den skarpsinnige iakttagaren Diego de Landa gjort allt detta började han samla in skrifter. Han tog det intet ont anande mayafolket till hjälp. Så brände han alltsammans.
Uppfylld av nit och kärlek till idén med det goda i kristendomen och sin iver att utrota hedendomen lyckades han väl, endast fyra skrifter undkom biskopens bokbål och finns bevarade.

Idag fylls vi av andra idéer, säkert även de flesta av er som läser det här; ”Fy farao, vilken kulturvandalism!” hör jag er nästan utropa.

Idén att vi måhända inte bör förstöra andras språk eller kulturskatter, eller ens ha ihjäl varandra, börjar så smått sippra in i oss. Sakteliga har vi människor skaffat oss en ny värdegrund. Vi klarar till och med delvis av att hantera att det finns flera olika religioner.

Men åter till mayaskrifterna. Det var i högsta grad synd att biskop Diego de Landa brände dem. För en del forskare börjar tro att Mayafolkets högtstående kultur gick under på grund av klimatförändringar, delvis orsakade av dem själva; de högg ned för mycket skog, bland annat för att skaffa ved till putsframställningen som de ville putsa sina stora byggnader med. Torka och erosion blev en första följd. Därpå uppslitande inbördeskrig om mat eftersom svält härjade. Så gick en fantastisk och blomstrande kultur under.

Vi står inför samma problembild, en klimatförändring troligen orsakad av oss själva.
Vad tänkte mayafolket? Vi vet inte eftersom vår nitiske vän biskopen brände skrifterna, men det troliga är att deras kungar och herremän fortsatte att kortsiktigt höja sin egen status, prestige och makt, ungefär så som sker idag i vad vi tror är modern och medveten tid.

Vi fortsätter framåt på det sätt vi vant oss, trots att det finns framsynta forskare mitt ibland oss som säger: ”Vi måste ned till en tiondel av den konsumtionstakt och rovdrift vi bedriver. Då har vi en chans.”
Istället accelererar vi konsumtion och förbränning. Vi formligen pumpar upp koldioxid i vår sköra atmosfär.

Vi vet allt det här. Våra politiker skriver under globala överenskommelser, och tvingar industrin att handla med utsläppsrätter. Men utsläppsrätterna är så väl tilltagna att ingen bromsning sker. De är ett bländverk. Istället ökar takten inte bara på konsumtionen utan även koldioxidhalten i atmosfären. Parallellt och paradoxalt tror vi på och omhuldar en annan idé, att ständig tillväxt inte bara är lösningen utan vår enda väg till fortsatt lycka.

Vi vet att i sinom tid går vi under om vi fortsätter på samma vis. Vi går under globalt, precis som Maya gick under lokalt.

Vi vet. Vi bär denna rätt skrämmande idé om vår egen undergång inom oss.

Frågan är om vi anser att det är en viktig idé.
Tillräckligt viktig.
Vi beter oss som om den inte var det.

(Även publicerad i min vanliga blogg, men med annan vinkling den 4 juli 2006)

Wednesday, April 12, 2006

Artikel 3

Artikel ska publiceras här.

Monday, April 03, 2006

Artikel 2

Artikel ska publiceras här.

Artikel 1

Artikel eller en första "grundtext" ska publiceras här.